Insändare: Jag pratade med en hemlös

Annons:

insändare


 

I natt när jag var på väg hem från en fest träffade jag en hemlös man som berättade sin historia.
Han föddes 1959 i en småstad i Mellansverige där han växte upp och gick ut skolan med bra betyg.
Han fick arbete som verktygsmakare på ett litet men välkänt företag.
Han träffade en kvinna som han bildade familj med och fick två döttrar.
När han var femtio år gick hans fru bort efter en lång tids svår sjukdom.
Efter fruns bortgång började han dricka sprit för att döva sina sorger och ångest.

Spriten tog över hans liv och han blev vräkt från sin lägenhet som han bodde ensam i.
Hans döttrar sa upp kontakten med honom efter år av alkoholism och misär.

Den här mannen har sökt hjälp för sin alkoholism flera gånger men har blivit nekad vård.
I bland har han fått bo på ett hem för drogavvänjning några veckor och sen blivit utskickad till gatan då han ansetts vara ”frisk”.

Nu sover han i ett utedass om nätterna där det blåser varmluft. Han dricker lika mycket sprit som innan han lyckades få ”vård” för sin alkoholism senaste gången.

Den här mannens högsta önskan är att bli nykter och komma in i samhället och kunna återuppta sitt arbete som verktygsmakare.
Kanske skulle hans döttrar förlåta hans svek (som han kallade det) om han fick ordning på livet.

Den hemlöse mannen frågade mig om jag arbetade och betalade skatt.
Jag svarade att jag hade ett liknande arbete som han själv hade en gång i tiden och att jag betalade skatt.

Han slängde sig runt min hals och kramade mig. Han sa att jag var en av dom som hjälpt till att rädda hans liv vid ett antal tillfällen.

När jag gick där ifrån gav jag honom mina festcigg och alla kontanter jag hade på mig, bara 200kr men det är alltid något. Hans ögon tårades och han mumlade fram ett tack med gråten i halsen.

Varför behandlar man människor som genomlever svåra livskriser på det här sättet?
Är detta det bästa vi kan göra för en hederlig man som hamnat snett?

Jag skämdes verkligen efter att han berättat sin livshistoria för mig på den där parkbänken. Vem som helst kan hamna i samma situation och hamna i samma onda spiral av misär och missbruk om det vill sig illa.

[bctt tweet=”Är det här det trygga Sverige vi betalar skatt för? Kan vi inte bättre?”]
Annons:
OBSERVERA!
Kommentarer förhandsgranskas inte av QET. Du är själv ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Genom att kommentera intygar du att du är införstådd i Kommentarsreglerna.



  • road123

    Staten är ett dåligt sätt att lösa det här på. En starkare familj och släkt och närsamhälle, alltså precis det som staten har trängt undan, är de som sköter det här bäst. Och de hade funnits kvar även nu när staten upphör.
    Att betala skatt är det sämsta man kan göra om man vill göra sverige bättre.

  • Frank

    Det kanske inte är tillräckligt fint att hjälpa socialt utslagna svenskar….det blir liksom inga stora rubriker eller feta tv-intervjuer så det är lätt för DE GODA att glömma och hoppa över.